Återigen har jag fått ett kvitto på varför jag springer. Morgonens runda var ren terapi och präglades av tankar kring livet, tacksamheten över att vara frisk och rädslan för sjukdomen. Den har inte släppt taget och kampen fortsätter. Maktlösheten och frustrationen över livets orättvisor står mig upp i halsen och det finns inget jag önskar mer än att jag skulle kunna göra någonting för att förändra situationen. Livet stannar dock inte, och jag måste tänka positivt och göra allt jag kan för att vara ett stöd. Morgonens löpning och stunden vid vattnet gjorde det lite lättare att tänka och andas.
Everything will be okay in the end. If it’s not ok, it’s not the end.
